En krona var priset på denna skiva liksom många andra som jagköpte på samma gång på Mynt och Musik på Friggagatan. Vilken avans de måste göra ;-) En skiva som känns fylld av hårdrocksballader men på ett icke patetiskt sätt som annars metalballader tenderar till att bli. Som om Pearl Jam skulle spelat ballader med Rod Stewart på sång skulle man kanske kunna säga. I alla fall i låten "John Sinclar" låter det som om Rod Stewart eller Nazareths Dan McCaffertuy hanterar mikrofonen. Jag gillar det och det är en bra avslutning på dagen att lyssna till den här typen av klassisk rock/pop med små indietoner. Jag tycker det är helt omöjligt att säga vad det är för musik de spelar men det kanske är helt oviktigt egentligen för det jag kan säga att det är helt okej rockmusik som är grejen för Blind Melon och de kommer väl aldrig att göra några jätteavtryck i min musikvärld men för en krona så är denna skiva fantastiskt bra.

  Jag upptäckte den här gruppen med deras Stan Kidney Pie som var en udda upplevelse men jag fascinerades av denna grupps udda stil som hade drag av Primus för att säga någon grupp. Primus kanske är en primär influens på denna tjugokronorsskiva som faktiskt kom före Stan Kidney Pie för denna skiva utkom 2000. Det är tufft och helt omöjligt att sätta in i en genre som ni förstår men tuffheten tar över det mesta i deras musik men egentligen är det helt omöjligt att säga att de låter som någon annan grupp och varför skulle man göra det. pere Ubu är en annan grupp som dyker upp i mitt huvud när jag fortsätter lyssna och ni förstår kanske då att det är musik som är udda utan att vara olyssningsbar. Vill ni ha en upplevelse utöver den vanliga rockupplevelsen så anser jag att Ten Benson är gruppen som kan ge er den och det för en förhoppningsvis billig penning.

  "If I can´t dance to it, it´s not my revolution" sade tydligen anarkismens dam Emma Goldman tydligen och det är något som Chumbawamba verkligen tog efter. En anarkistisk grupp som verkligen anammade dansmusik och blandade detta tillsammans med anarkistiska och punkiga texter. Det de lever mycket på är deras texter såklart men också på sitt sound som är byggt på både tjej och kille på sång och det ger verkligen gruppen ett eget sound. Jag vet egentligen inte vem eller vilka som gillar gruppen för de är en udda fågel och passar väl inte in någonstans eller överallt. Här är det 20 låtar som samsas som kom ut mellan åren 1986-98 och det är mycket singellåtar och lite svåra att få tag på saker kan jag tänka mig. Jag fick tag på skivan för en guldpeng på Dirty Records på Andra Långgatan och det var verkligen ett kap. Riktigt goa låttitlar som "Mouthful of shit", "Hanging on the old barb wire" "On the day the naxi died" och "We don´t go to God´s house anymore" och det säger mycket om gruppen. Ge gruppen en chans för här visar de att de är mer än låten Tubthumping.....den finns förresten inte med här som tur är...

  Skivan kostade 10 kronor på Ginza och det var när de gjorde en jättestor rensning förra hösten som jag fyndade denna skiva. Den kom ut på Equal Vision för några år sedan(2004) och är en skiva full av känslor av alla de slag. Låter som många andra band med en ganska skrikig sångare och melodier som bara den. En del kallar det emo(screamo), en del hardcore och en del punk och jag skulle vilja säga att det är en blandning av allt detta. Jag tycker många av låtarna håller riktigt hög kvalité och att Silent Drive har tagit influenser från många håll råder inga tvivel om, och det är nog allt från Offspring till Dinosaur Jr, straight edge och vanlig hardcore och till och med lite pop här och där. Helt klart intressant och jag måste nog kolla in om gruppen har gjort några mer skivor för den här typen av känslosam hardcore gillar jag....

8 th sin inhandlades på Ginza för en tia och det var en chansning. Jag hade väl en skiva innan med dem har jag för mig. De spoelar någon typ av numetal fast med mycket mer tempo och ilska än man är van vid och det blir precis den typ av metal som jag gillar. Melodisk men ändå jävligt tung. Texterna känns mörka på något sätt även om de tyvärr inte finns med i texthäftet. De kör lite programmering i bakgrunden också och den fem man starka gruppen låter ganska udda för att vara en svensk grupp. Blanda NIN, Pain och death metal plus Him och Marilyn Manson så kanske man skulle kunna fram detta "monster" kallat 8th sin. Jag gillar de 11 låtarna som ligger runt fyra minuter på cvarje låt och till och med 4.05 varav tre av låtarna faktiskt är. Kanske inget band som kommer att gå till världshistorien men de dryga 45 minuterna med gruppen känns trevliga om man nu kan ha trevligt i en grupp sällskap som sjunger om Liars, Demons och Angels men va fan....

  En tia är väl precis lagom pris för en skiva tycker och när skivan ligger på Roadrunner så brukar ju det borga för att det är okej musik. Framförallt brukar det vara tuff musik och oftast metal och det är det väl lite grand här också men vi får nog räkna in dem till rapmetal eller vad man skall kalla detta. Lite som Beastie Boys när de är tuffare och tidiga Red Hot Chili Peppers kan jag tycka. Musik som kanske inte håller så många är egentligen för musikstilar kommer ju och går men jag är ju lite gammalmodig och gillar det ändå. Skivan har 11 år på nacken men det hörs inte tycker jag och jag gillar när man blandar rytm och tuffhet på detta vis....En grupp som jag varken har hört talas om innan och kommer säkert inte att höra talas om dem efteråt heller men jag gillar det i alla fall. Kolla in för denna typ av penning...klart värt om ni gillar RHCP, Beastie Boys och den typen av musik.

        Den här skivan har många år på nacken. hade den en gång på LP tror jag för jag tror att de var förband till något som jag såg. Jag gillade den inte så mycket nu och jag är lite kluven ännu till skivan. Jag köpte den för en krona på Mynt och Musik på Friggagatan och det är den ju helt klart värd. Men musikaliskt är den lite tråkig eller vad jag ska säga för det är en sorts musik som har blivit lite skadad av tidens tand men visst har den sina låtar som jag faktiskt kan uppskatta också. Svårdefinierbar musik egentligen och jag tror att man skulle kunnalägga dem någonstans mellan pop och rock och att king Swamp aldrig blev riktigt stora beror kanske på att de hade lite svårt att bestämma sig för vad de skulle spela för musik. Men hittar ni den riktigt billigt så investera i skivan för en halvtimme god lyssning blir det i alla fall. För en del av låtarna påminner mig om grupper som Midnight Oil och R.E.M och då blir det riktigt bra, lyssna på "Can´t be Satisfied" så fattar ni vad jag menar.

  Nya Zeeland är ju inte så ofta man hör musik ifrån men det får vi göra här. Denna enkronasskiva är fylld med reggae från Nya Zeeland och det är ju en riktigt bra platta det här. Det är ingen lättviktsreggae a´la UB 40 utan här är det mer Jamaicansk dito och lite dubfeeling på en del av låtarna men det viktigaste av allt är att det är riktigt bra gung i många av låtarna och det faktiskt är svårt att sitta still till detta. Baktakt är det mest hela tiden och det skall det väl vara och vad är det som säger att reggae måste komma från Jamaica för att vara bra...det går lika bra med sell....Zeeland menar jag. 10 låtar som är fyllda med toner av olika slag men som alltid lägger tyngdpunkten på soulreggae och här är det känsla i musiken. Kul med något udda i samlingen också...smaka på order Nya Zeeländsk reggae....