Annika Norlin jobbade ju på radion förut och startade denna grupp som blev Säkert som blev Hello Saferide och jag vet inte riktigt i vilken ordning detta var. Det jag vet är att jag köpte denna skiva idag på Mynt och Musik på Stigbergsliden i superbt skick för bara 10 kronor. Ibland kan man undra vad de som har begagnade skivaffärer tänker på. Kanske inte någon helt okänd grupp eller vad man skall kalla det men hennes musik gillar jag för det känns drömskt på något trevligt sätt och Annikas röst sitter som bomull i en sargad kropp. Det är musik som passar både att festa till och att ha som bakgrundsmusik när man skall vila. Jag gillar det lugna tempot som överbryggar hela skivan och kommer många gånger att tänka på den gamla "Luka-sångerskan" Suzanne Vega när jag lyssna på denna skiva och det är ju absolt inte fel att låta som henne för det var en trevlig upplevelse att lyssna till hennes akustiska alster. Får ni någonsin chansen som jag fick att köpa skivan så här billigt så tveka inte en sekund.

  Skivan börjar med en mycket udda låt som handlar om hans vanor som det skall ruckas på i låten "We Used to vacation" och här sätter Cold War Kids standarden på 2006 års skiva(förresten köpt på Ginza för en tia) och det är en låt som vandrar mellan olika stilar och jag tänker på så vitt skilda grupper som Keane och Dr Feelgood(hur och varför jag gör det kan jag inte förstå). Men det som jag gillar med den här gruppen är att de gör en sorts musik som inte låter som alla andras utan att ens låta konstigt. Här finns influenser från Gang of Four, Franz Ferdinand, Weezer tycker jag och det är ett sound som säkert kommer att tillfredsställa många. Det är alltid kul med grupper som inte använder sig av den väl inslagna vägen hela tiden utan som söker upp lite nya spår och det har verkligen Cold war Kids lyckats att göra. Ljudet känns lite omvänt på något sätt och det kalls säkert baktakt eller något men jag har ju aldrig kunnat spela någonting så jag lämnar den beskrivningen därhän och fortsätter lyssna på skivan med mycket öppna öron. Någonstans låter det som ett desperat rop på hjälp och den typen av musik är jag alltid svag för...desperat musik alltså. Men ni......glöm det där med Dr Feelgood.

  Ännu en skiva som är inköpt på Ginza för en guldpeng och där kan man göra en hel del fynd. Ash var ju en grupp som hade sin storhetstid i mitten av 90-talet men den här skivan kom ut 2004. Säkert bortglömda av många och visst har det gjorts bättre rockskivor men jag tycker ändå den här skivan är värd att visa fram lite extra. Här blandas Stooges-rock som i "Orpheus" med popstämmor och traditionell rockmusik och det är en 11-låtars riktigt trevlig upplevelse i rockmusik. Jag tycker att Tim Wheeler är en begåvad låtskrivare och deras larmiga rock är något som fler människor borde få ta del av. Många av låtarna börjar lite lugnare och bygger upp en stämning inför låten och det tycker jag är ganska fräckt faktiskt för den typen av uppbyggnad av låtar är i och för sig klassisk men jag tycker att det lovar mycket inför resten av låten. Lite lustigt med Tim Wheelers röst som nästan ibland går över i kvinnlig röst på något sätt och det låter faktiskt som om det är en tjej som sjunger ibland. Tuffhet och snällhet blandat på något sätt som jag inte kan förklara och helt klart en intressant CD.