Den här skivan finns att få tag på hos Ginza för en tia och jag själv köpte den för en tia på CD-centralen för några dagar sedan. Jag förstår inte att jag missat denna godbit när den kom(1994) för närmare Stones-pasticsh kommer man inte och låten "Rocks" borde ha kommit från något tidigt Stones-album men det är alltså Primal Screams egen låt. De har förstärkt vissa av låtarna med blås och det kan göra underverk ibland med rockmusik om man låter det vara på en nivå så att de inte tar överhand och det har verkligen inte Primal Scream låtit de göra. Stone Roses är en annan grupp som jag tänker på i några av låtarna och det är väl det lite flummiga soundet som de får till i några av låtarna. Det är inte bara bra låtar (läs "Fumky Jam") på skivan men som helhet är det en mycket habil rockskiva som borde behandlas som den klassiker den är och inte slumpas ut på Ginza och i begagnade affärer och ni som gillar Stones, Aerosmith, Stone Roses och ni vet den typen av rock n roll borde springa benen av er efter denna skiva om ni inte redan har den men jag förmodar att ni redan har införskaffat denna för många år sedan och att jag är 17 år för sent. Men som vanligt är jag out-of-date ;-)

  Skivan är köpt på Mynt och Musik för en guldpeng och jag hade väl egentligen aldrig lagt märke till den här gruppen men jag tänkte att en Best of är aldrig fel att ha. 19 låtar varav en cover på Johnny Cashs gamla "I walk the line" och bara det vittnar om lite smak. Skivan inleds med en ganska tråkig låt "Operation Spirit (The Tyranny of tradition)" där mina farhågor besannas. Det låter lite som en grupp en grupp som jag tycker har lite samma tråkiga sound : INXS. Att det är okej musik men ack så tråkig men jag kommer att bli tvungen att ändra mig för redan i andra låten "Pain lies on the Riverside" så blir det så mycket bättre. För då blir det mycket bättre musik som jag tycker mig finna spår av både R.E.M och Midnight Oil i och det känns som om jag känner mig mer bekväm med det faktumet för helt klart låter det riktigt bra nu om deras musik. Deras version av Johnny Cashs "I walk the Line" görs med kärlek och vördnad till den gamle countryrebellen och Live är ju ett band som har växt i mina öron och ögon efter denna skiva och en tio är den helt klart värd även om det finns några låtar som jag helst hade sluppit men det klart att smaken är som baken.....klöven. (eller vad det heter ?)

Annika Norlin jobbade ju på radion förut och startade denna grupp som blev Säkert som blev Hello Saferide och jag vet inte riktigt i vilken ordning detta var. Det jag vet är att jag köpte denna skiva idag på Mynt och Musik på Stigbergsliden i superbt skick för bara 10 kronor. Ibland kan man undra vad de som har begagnade skivaffärer tänker på. Kanske inte någon helt okänd grupp eller vad man skall kalla det men hennes musik gillar jag för det känns drömskt på något trevligt sätt och Annikas röst sitter som bomull i en sargad kropp. Det är musik som passar både att festa till och att ha som bakgrundsmusik när man skall vila. Jag gillar det lugna tempot som överbryggar hela skivan och kommer många gånger att tänka på den gamla "Luka-sångerskan" Suzanne Vega när jag lyssna på denna skiva och det är ju absolt inte fel att låta som henne för det var en trevlig upplevelse att lyssna till hennes akustiska alster. Får ni någonsin chansen som jag fick att köpa skivan så här billigt så tveka inte en sekund.

  Ännu en skiva som är inköpt på Ginza för en guldpeng och där kan man göra en hel del fynd. Ash var ju en grupp som hade sin storhetstid i mitten av 90-talet men den här skivan kom ut 2004. Säkert bortglömda av många och visst har det gjorts bättre rockskivor men jag tycker ändå den här skivan är värd att visa fram lite extra. Här blandas Stooges-rock som i "Orpheus" med popstämmor och traditionell rockmusik och det är en 11-låtars riktigt trevlig upplevelse i rockmusik. Jag tycker att Tim Wheeler är en begåvad låtskrivare och deras larmiga rock är något som fler människor borde få ta del av. Många av låtarna börjar lite lugnare och bygger upp en stämning inför låten och det tycker jag är ganska fräckt faktiskt för den typen av uppbyggnad av låtar är i och för sig klassisk men jag tycker att det lovar mycket inför resten av låten. Lite lustigt med Tim Wheelers röst som nästan ibland går över i kvinnlig röst på något sätt och det låter faktiskt som om det är en tjej som sjunger ibland. Tuffhet och snällhet blandat på något sätt som jag inte kan förklara och helt klart en intressant CD.

  Detta är tredje skivan med Transvision Vamp och den kom ut 1991 och anses väl som den sämsta skivan de gjorde men jag köpte den ju för tio kronor på CD-Centralen och då platsar den ju här eller hur? Ganska flummig musik är det men jag har ju alltid gillat Wendys röst och framförallt har jag alltid gillat grupper med tjejer på sång och då tänker jag på Vice Squad, Blondie, Runaways osv. Influenser finns ju i massor på denna skiva och man kan räkna upp en massa grupper men 60-talsmusik korsat med new wave är väl den bästa beskrivningen på skivan. "If looks could kill" är min favoritlåt på skivan och hennes pratsjungande på den är riktigt fräckt tycker jag. Visst borde man kanske investera i Velveteen eller debuten Pop art först och främst men som komplement till dessa är denna skiva nödvändig. Jag gillar mest det avspända soundet och detta är en typisk morgonskiva och om ni hittar den billigt som jag gjorde så finns det inget att tveka över.

  Tänk vad många bra grupper det finns egentligen utan att man vet omn det. Innan jag gick in på Skivhugget och hittade denna 1991 års utgåva på Music Maniac för en tia så var jag lyckligt ovetande om denna grupps existens. Men var jag så lycklig innan egentligen? Det var en tid som jag lyssnade väldigt mycket på garagerock och det blev en hel del sådana inköp men jag tröttnade efter ett tag för många av grupperna lät likadant men The Last Drive får mig att bli nyfiken igen. Här blandas Billy Idol, Hoodoo Gurus, Godfathers och Flesh For Lulu i en riktigt trevlig mix och då blir slutprodukten en skiva fylld av bra garagerock. På den här skivan finns det tre bonuslåtar som bara finns på CD:n. " Time has come today", "Have mercy" och "Black Limo". Kommer ni håg när det var så i CD:n begynnelse att man extralåtar om man köpte den dyrare CD-skivan. Idag är det istället så att man får bonuslätar om man köper den dyrare LP-skivan. Tiderna förändras men musiken består kan man säga. Här finns det sådär lite lagom attityd, släpig röst på sångaren och allt det som "ska" finnas på en garagerockskiva och jag känner mig riktigt efter att ha avnjutit denna skiva ännu en gång. Det kanske inte är en skiva som jag rankar som det bästa jag hört precis men som underhållning en kväll är det mycket lyssningsbart och garagerock är här för att stanna igen(jag vet att den kom 91 men den kom ju till mig 2011) och jakten efter mer bra skivor fortsätter.....billiga sådana.

  Den här skivan köpte jag i en affär i Stockholm någonstans vid Katarinahissen för en krona och i den backen hittade jag en hel del godbitar av god kvalité. Ett omslag som får mig att tänka på Pang i bygget med John Cleese. Skivan är utgiven 1994 och Figgs är en grupp som jag aldrig hört talas om innan. Jag köpte skivan mycket på grund av priset och hur gruppen såg ut. Lite halvpunkiga, Weezerliknande killar som säkert är studenter eller liknande men musik kan de spela. Med musik som har rötter i punkrock, Costello, Nirvana mm.  Skivan inleds med en riktig powerpoprökare som heter "Step Back, Let´s go pop" där det finns vibbar från tidiga Costello och det är riktigt medryckande. Tyvärr är låten bara 1.10 och det är lite udda för det finns låtar från 1.10 till 6.56 även om de flesta låtarna ligger någonstans under tre minuter. Attityd är verkligen något som Figgs har och det är lite konstigt att de inte har blivit stora när band som Green Day, Blink 182 har kunnat bli det för om det hade funnits någon rättvisa så hade The Figgs också blivit ett namn att räkna med. jag letar lite på nätet och det verkar som om The Figgs har gjort en del skivor ihop med Graham Parker och det är ju fräckt isåfall och det kanske inte är så långt ifrån hans tidigare alster. Skulle gärna vilja höra dessa skivor också så det är väl bara att ge sig ut på jakt.  Men som sagt det jag gillar mest med Figgs är deras attityd och att de har tagit så många olika influenser och ändå fixat till en egen typ av powerpop som jag tycker så många mer skulle lyssna på. Så köp skivan helt klart om du får chansen och den är värd fullpris tycker jag.