Köpte den här skivan för att den såg bra ut, kostade fem kronor på Göteborgs Mynt och Musik vid Stigbergstorget. Såg sedan att Glenn Sundell var med på trummor och han spelade väl med i Teddybears och på den vägen ä'r det. Ser framemot att lyssna på skivan riktigt mycket nu och det är med spänning jag lägger skivan i CD-spelare. Med låtnamn som "Chatterbox" "Don´t ask don´t confess" och First I´m gonna pray then I´m gonna ride" så låter det onekligen ganska lovande. Det är en ganska lekfull poppig rock som dyker upp i mina högtalare och det är framförallt musik som gör mig väldigt glad i alla fall. Det känns som om det är musik som har kommit fram spontant på samma gång som den känns riktigt eftertänksam på något sätt. kanske som om Bob Hund sjungit på engelska men med en sångare som inte riktigt är lika hysterisk som Thomas Öberg....konstigt att jag inte har hört talas om denne förrän nu och inte efteråt heller. Någon som vet var David Lindh har tagit vägen?

   Jag vet inte riktigt hur det är med den här gruppen om den kommer från Sverige eller vad den kommer ifrån men det jag vet är i alla fall att gruppens skiva kostade mig 1 kronoa och att den är inköpt på Mynt och Musik på Friggagatan. Musikaliskt är det någon sorts psykedelia och det kanske framgår av min kategorisering men det som slår mig är att det är jävligt hårt musik men att de har tagit influenser från så många olika håll...jag kan tänka mig att de lyssnat på Hawkwind på samma gång som de lyssnat på T.rex för det känns ändå så väldigt brett på något sätt när man lyssnar på Truckfighters och det är mycket det som gör att det är väldigt underhållande att lyssna till dem. 9 låtar där det finns låtar från 3.46 fram till låtar som "Majestic" som landar på 13.16 Ska man jämför med något annat svenska så ligger kanske Union Carbide nära till hands.... kolla in och får ni tag på detta för en krona så kan ni inte tveka.

  Den här skivan var ju splitter ny när jag införskaffade den för en tia på Bengans för några dagar sedan. Kom alltså ut den 25/11-2011 och den ligger redan som tiokronors skiva. Det är inte alltid lätt att vara ett nytt okänt rockband. Den här gruppen är ganska svår att beskriva faktiskt för det är en typ av emorock eller vad man skall kalla den och det är mycket melodier och ett ganska skönt sound faktiskt så här på morgonen. Det lustiga är att jag ibland får lite Andreas Johnson-känsla men det gör absolut ingenting för när han är bra så är det faktiskt rätt okej. Så de 11 låtarna är alla potentiella låtar(förutom Intro kanske) att kunna höras en hel del på radio för den här typen av musik är ju väldigt radiovänlig och då säger jag inte det för att vara taskig eller så. För jag är nöjd med skivan och vem vore inte det för detta facila pris men det skulle kunna vara skit ändå även för den billiga penningen.

  Skivan är köpt på CD-centralen för en guldpeng och jag fastnade för omslaget på skivan när jag köpte den. När jag gick in mer på skivan och kollade så tyckte jag nog att det verkade riktigt bra. Det var skivan också och det är någon blanding av Mando Diao och liknande indiemusik som Shake the Nation ger oss och det är egentligen fantastiskt hur många bra band det finns i Sverige egentligen och alltför få får uppmärksamheten. Melodierna sitter som en smäck och helt klart är detta en skiva som jag kommer att lyssna på mer än en gång och den sätts in bara får att se fin ut i samlingen utan jag tror nog att det kommer att bli en hel del lyssningar. Man får lite fart på dansbenen i många av låtarna tycker jag och helt klart är detta en skiva som fyller sin plats i min CD-hylla.

  Jag älskar ju att provköpa grupper billigt som jag aldrig hört förut genom att titta på skivbolag och på vem de tackar och lite grand på hur omslag och grupp ser ut. Visst har man gått på några minor men oftast har det blivit ganska bra. Den här gruppen tog jag nog på utseendet och deras smäkatnde indiepop är ibland riktigt bra faktiskt. Skivan är inspelad i Stockholm och de har svenskklingande namn så jag tar för givet att gruppen kommer från Sverige. En tia kostade skivan mig och det är helt klart en ganska bra investering och var köpte jag denna då. Jo på CD-Centralen på Göteborgs Centralstation där jag har gjort många fynd det senaste.  Jag gillar verkligen deras sound och skall man jämföra med något så kanske det får bli att de säkert har samma influenser som en grupp som Mando Diao eller något sådant. Kommer kanske aldirg att bli lika stora men de är helt klart värd en större publik.

  "Wake up Boo" är en låt som jag har hört riktigt mycket genom tiderna men jag vet inte om det är denna version eller om det är en annan låt som låter som den. Vad jag vet är i alla fall att jag köpte denna skiva för en tia i riktigt bra skick på Dirty Records på Andra Långgatan någon gång i september 2011. Skivan kom ut 1995 och en poplåt som "It´s Lulu" är verkligen värd pengarna och det är frågan om den inte till och med är värd att betala fullpris för bara den låten. Annars finns det mycket influenser och jag tror att mycket kommer från Beatles psykedeliska period när Boo Radleys spelar sin musik. Jag gillar deras sätt att göra popmelodier som verkligen fastnar och jag har köpt ett par CD med dem det senaste och är verkligen nöjd med dem. Musik som man kan vila bra till på något sätt och gillar ni grupper som Beatles, Stone Roses, Loop, Ride så är detta något för er.

  17 år har denna skivan på nacken men endast några dagar på nacken hemma hos mig. Jag köpte skivan för en guldtia på Dirty records på Andra Långgatan och det är ett riktigt gott köp. Jag har gillat deras musik sedan jag hörde Blisters in the Sun och trots att det inte är punk så andas det punk på något underbart sätt för deras snabba akustiska poppiga indiefolkrock är riktigt bra och jag kan ju tänka mig att en livespelning med gruppen troligtvis är en svettig upplevelse. Jag har alltid tyckt att gruppen låter naken på något sätt och då menar jag det på ett positivt sätt. Ni som har hört Mojo Nixon och Jello Biafras samarbete och gillar det skulle vara älska denna skiva. De tretton låtarna på skivan får mig att bara vilja höra mer med gruppen och det får nog bli en fullständig investering i deras alster snart för när Violent Femmes spelar blir man glad, de verkar glada och på samma gång känns det väldigt allvarligt.

  Tänkte på att det måste vara jobbigt att döpa en grupp till något med trio....måste man för alltid förbli en trio eller hur gör man? Denna skiva köpte jag i alla fall för en selma på Mynt och Musik på Friggagatan. jag hade någon skiva förut med gruppen och jag ångrar verkligen inte att jag utökade min samling av Alkaline Trio-skivor. De spelar en ganska egen stil som ligger någonstans mellan indie och punk och en grupp jag tänker på i första låten är Wedding Present och det är lite av samma typ av vässade gitarrer i den låten. Fräckt och coolt tycker jag. 1999 kom denna skivan och då var jag tolv år yngre och det var väl kanske alla menjag missade skivan då och tar igen det idag. Min favoritlåt på skivan är "Madame Me" som är en snabb fuzzig poppunklåt och med en sångare som låter sådär lite lagom blasé och här dyker tidiga Dinosaur Jr upp för mig också. Kul med nya upptäckter för det känns det som om jag gjort i och med denna skivan.